Min kära kusin L som för tillfället befinner sig på andra sidan jorden rekommenderade en blogg till mig sist hon var här på besök.

Den heter www.theroadishome.com och skrivs av en tjej från Australien som heter Nirrimi.

Hon skriver helt fantastiskt bra och hennes fotografier är underbart vackra.

Jag kan inte beskriva det bättre än att det känns som om jag läser en bok när jag läser hennes inlägg. De är så målande, ärliga och blottande att det är enkelt att se hennes texter bli en film i huvudet.

Jag önskar att jag kunde skriva som henne. Gör dig själv en tjänst och kika in på sidan, jag kan nästan garantera att du inte kommer bli besviken! 

Jag var lite snabb med att förutse ett slut på känslorna som har flugit omkring här de senaste dagarna och jag måste säga att de har börjat tagit ut sin rätt hos mig.

Gårdagen känns mest som ett suddigt töcken. Alla känslor av rädsla, hjälplöshet, sorg och inte att förglömma, tårarna lämnade mig med huvudvärk, nackvärk och mörka ringar under ögonen. Det har inte spelat någon roll hur mycket jag har sovit för när jag har vaknat har jag vart lika trött som när jag la mig. Och när jag väl har försökt sova har tankarna farit i alla möjliga riktningar och hjärnan har vägrat stänga ner och koppla av. Jag tror att jag natten till idag har vart extra ljudkänslig för jag har vaknat för minsta lilla pip och det hjälper då rakt inte när jag har en i sängen som ligger och snarkar som ett helt sågverk. Det är inte lätt när det är svårt tydligen..

Det som har vart jobbigast för mig de senaste dagarna är att B inte förstår mina känslor runt honom och hela cancer/cellgifts-grejen. 

Det är han som hart vart sjuk och det är han som ska få cellgifter men han har inte vart ensam om det. 

Jag har funnits med på hela resan hittills och med det följer det en massa känslor som måste ta vägen någonstans.

Och eftersom att han (som han säger) har gått igenom de känslorna för egen del redan så verkar det inte som att han förstår varför mina kommer nu. Men sanningen är ju den att jag inte "hann" få utlopp för dem förra gången. Jag kände att det var min tur att vara stark och finnas där för honom och hans känslor då, mina känslor hinner komma ut när hans gjort det, men så funkar det ju förstås inte. 

Och nu när jag då inte följer med till Uppsala för cellgiftsbehandlingen känner jag mig som världens sämsta flickvän. Och jag har försökt förklara det för honom men han säger bara att det inte är någon fara, att han tycker att det värsta redan är gjort. Som jag förmodligen skrev i ett tidigare inlägg så sa han direkt vi kom ut på parkeringen utanför akademiska att han inte tyckte att jag skulle ta ledigt för det här. För hans skull behövdes det inte. Men jag börjar undra nu om det kanske hade behövts för min egen skull..

Samtidigt hade det förmodligen inte vart möjligt rent ekonomiskt för mig att följa med till Uppsala och bo på hotell alla de nätterna.

Men det förändrar fortfarande inte hur jag känner för det. Jag tror att jag blir lite ledsen över att han inte känner att han behöver mig där också. Med risk för att låta som en barnrumpa så är jag helt säker på att jag hade behövt honom där om det hade vart jag. Bara honom och ingen annan.

Och även fast att den senaste veckan vart skit rent allmänt så har vi kommit varandra närmare, förmodligen pga all ärlighet som vi delat med varandra. Det har på nåt sätt vart enklare att vara sårbar och blottat mitt innersta för honom. Alla rädslor och känslor som trängts och velat ut.

Jag är säker på att det kommer bli några tårar till från mig men det är väl så det är.