Sen kusin Linda var här och vi planerade att bygga rasthage till kaninerna så att de slipper selar och kan studsa runt och skutta precis som de vill på gräset har jag blivit omåttligt sugen på att skaffa en egen kanin. Ibland känns det som något genomförbart och jag vet att jag skulle vara bra på det då jag hittils tyckt att det är så enkelt, lite som att ha en katt på många plan. Men sen kommer de andra känslorna om att det kanske inte alls är en sådan bra idé.. tänkt om jag tröttnar.. tänkt om.. tänkt om.. ja det finns som ni vet en massa tänk om och jag tror att jag är lite rädd för att skaffa pälsdjur öht. Det är alltid något som tar emot och nog för att sådana känslor kan vara bra då man inte ska göra något sådant lättvindigt men samtidigt så hindrar de känslorna mig från att göra något som jag verkligen vill.

Jag är ganska duktig på att måla upp olika scenarion och sedan avstår jag i slutändan för att jag bara ser problem.

Kanin känns f.ö inte som något som en (snart) 27 åring skaffar heller.. :P har nog kanske lite fördommar om att det är ett djur för små barn eller iaf ett djur som små barn skaffar. (fast att jag vet att det inte alls är så eg)

Tror att en av anledningarna till "motviljan" från min sida kommer hemifrån, när jag bodde hemma. Jag ville ju ha alla djur som fans när jag var liten men det blev alltid ett rungande NEJ. Mamma såg nog mest problem med husdjur om man bortser från fåglar och det har nog kladdat av sig på mig..
När jag väl lyckats flytta till drömhuset kommer det ju bli en massa djur så det kanske är grejen att jag bor i lägenhet som stoppar mig också..

What to do?

Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om just nu.

Det känns mest ganska tomt på den fronten då det inte hänt så väldigt mkt..

Igår kom iaf Linda förbi och dumpade av kaninbur tills dess att hon och hennes kanin ska flytta in en sväng under sommaren.

Jessie var ute och studsade runt i selen och vi satt i solen som behagade att kika fram och pratade, klippte lite övervuxna kaninklor och inte så mkt mer. 

Nu ska jag inte sitta här så länge för idag jobbar jag 11-20.30 sommaren har börjat nu!

Grillningen igår var faktiakt riktigt rolig. Och det trodde jag inte att det skulle vara. Men det var den.

Mycket folk och tiden bara rann iväg. Ryggen tyckte inte om det lika mycket som jag då men det var bara att ignorera och köra på.

När jag slutat och hunnit hem satte jag genast igång med att städa hos både fåglarna och kaninen. Sedan fick fåglarna komma ut en sväng och flyga dammet ur vingarna. Fia kom strax därefter och jag hann damsuga lite innan jag slängde in kyckling i ugnen.

Med kaninen skickade Emma en sele som hon köpte på Magazinet när vi var där i lördags och den skulle jag nu försöka kränga på kaninen och upptäcker att "selen" består av en enda lång rem. Vad fan är det för sele?! Efter många om och men fattade jag tillslut hur man skulle göra med den och kaninen åkte i den innan jag satte fast henne ute i en lång lina för lite utevistelse och motion. Men hon satt mest under rosbusken och tryckte i skuggan med halvslutna ögon.

Lite senare när kaninen satt tryggt i buren i vardagsrummet igen tog vi oss an landet på framsidan där vi grävde upp och slet loss stooora grästuvor och kastade vidare in i skogen.

Det börjar se lite bättre ut nu men jag måste fortfarande köpa jord och fylla på innan jag kan plantera något.. och såklart åka någonstans och köpa blommor att sätta ner..


Nu har jag unnat mig sovmorgon och ska väl snart häva mig ur sängen för lite frukost. Senare idag kommer Fia ner igen och blir förmodligen kvar över natten. Vi ska laga lite god mat och ha lite lördagsmys så där rent allmänt bara. Prata en massa skit och sitta med lite tända ljust i mina fina utemöbler. ^^

jag har ingen lust alls att stå och vara "stekahamburgare-hjälpreda" idag.. det gick nästan så långt att jag hoppades på magsjuka för att slippa.

Stress under sådana former är inte riktigt min grej.

Och jag viiiiiiill inte..

Har på senare tid känt mig beroende av B.

Jag antar att jag skulle kunna likna det med att vara nykär, sådär som det var i början då man inte ville vara ifrån varandra mer än någon enstaka dag för att då höll man ju på att längta ihjäl sig.

Men att likna det med att vara nykär blir ändå lite fel då det inte är riktigt på samma sätt..

Jag tror att jag hamnat i någon period där jag har ett väldigt stort behov av hans närvaro. Både fysiskt och psykiskt.

Jag behöver ha honom nära rent kroppsligt när jag sover, eller när jag sitter i soffan och tittar på tv. Jag behöver veta att han finns där hemma när jag kommer hem från jobbet eller att han dyker upp senare samma kväll när jag är hemma.

Det har varit så konstigt på senare tid.. jag är en sån där som tycker att äktenskap i grund och botten är skit. Gammalt och förlegat. Jag har svårt att se att man ska kunna binda sig till en och samma person för återstoden av sitt liv, att man aldrig kommer vilja ha någon annan. Hur kan man garantera och lova något sådant? Men ändå kan romantikern i mig tycka att det är det finaste som finns i hela världen. Att man vill binda sig till en enda person, för alltid. Det är något så djupt och så vackert i det. Att det inte finns några tvivel, att det är så rätt att man försakar alla andra. Att det bara finns en enda.

För mig har äktenskap inte ett endaste dugg att göra med Gud och kristendom, det finns inte med i mitt synsätt på det hela.

(Jag är en sån som inte ens tänker döpa mina ungar om jag får några, varför ska jag göra det lixom? )

Iaf, det konstiga i ekvationen är att jag som alltid har sagt att jag inte skulle gifta mig för allt i världen eftersom att jag inte tror på det har börjat luta lite åt det andra hållet. Varför inte liksom? Det känns rätt på nåt vis. Och skulle han fråga så skulle jag nog med största sannolikhet inte säga nej. Och det skrämmer mig lite med tanke på mina tidigare övertygelser. Det känns egentligen inte som jag . (och inte för att han skulle fråga då han som jag inte tror på äktenskap men iaf.) så blir jag på nåt sätt ändå lite ledsen över att han inte ens funderar på att fråga, i framtiden menar jag. Det var ju ändå han som ville att vi skulle förlova oss för flera år sedan då jag sa nej. (Feministen i mig skriker såklart; Fråga honom själv! Ta saken i egna händer! men det skulle jag ju inte göra då jag ver hur han känner för det...)

Hur som helst så svamlar jag bara och är inte riktigt säker på vad jag vill ha sagt..


Godnatt..

Sen jag kom hem ifrån Mora igen har jag bara jobbat..

Och tiden har inte direkt funnits till att hinna blogga.. eller orken för den delen.

Vädret gör ju sitt också.. väldigt ostadigt. Ena sekunden bara vräker det ner regn och i nästa skiner solen mellan molnen. När tänker solen komma för att stanna?

Igårkväll kom min nya inneboende hit och hon blir kvar här heeela sommaren. ^^

Jessie! (Jessy?)

Det ligger redan en mindre hög med utkastat spån på golvet i vardagsrummet.. :P

Ska väl kanske gå till köket och kasta i mig lite frukost innan det är dags att gå ner till jobbet.. börjar inte förrän 11 idag.

Hejsvej!

Kom på att jag var ner på Näcken tidigare idag och gick in i fikarummet för att kolla över hur schemat ser ut över midsommar och såg att på självaste midsommarafton ska jag vara ledig. Jag tror aldrig att det har hänt förut. Jag är en sån som alltid haft kassatjänst den dagen. (förmodligen för att jag är så rutinerad och snabb) men i år är det tydligen min tur. Min tur att vara ledig och slippa. Slippa det förbannade fiolgnisslet samtidigt som man närmast skriker för att kominucera med kunderna. Att höra bensindatorn plinga när någon vill tanka är nästan omöjligt och det slipper jag bekymra mig över i år! HAHA!

Jag ska inte sätta en fotjävel över tröskeln den dagen! Jag ska sitta hemma vid mitt ursnygga nya bord på altanen och unna mig den där efterlängtade sillen, färskpotatisen, gräddfilen med gräslök och tunnbrödet med massor av salt smör.

Och även om jag egentligen alltid tyckt att det varit roligt att jobba midsommar av den enkla anledningen att den dagen går som tåget så slipper jag i år! Jag slipper!

Jaaaaa! Sill!

Emma drar skruv i mitt altangolv då jag lyckats tappa ner insektsnyckeln, som på det råkar vara så jävla unik att det inte funkar att skruva bordet på någon annan!

AAARRGH!!

Insektsnyckelsjäveln!

När vi sedan började skruva igen, i det jävla bordet där delarna egentligen inte verkade höra ihop kom lillebror Jonathan och mamma förbi för att inspektera de nya utemöblerna.

Lillebror hamnade genast i arbete som synes. ;P

Observerare.

Slutresultat.

Nu ska det bara inhandlas en massa föärgglatt piff så blir det där nog hur bra som helst sen!