Alldeles nyss kommit hem från ännu en jobbdag. Dagen har gått fort och smärtfritt, mycket tackvare härliga kunder.

Det har kännts oroligt i kroppen idag och magen har slagit knut på sig självt från och till. I morgon är det lite dagen D över det hela, för i morgon när jag slutat ska jag åka på mitt sista samtal. Det slutgiltiga. Det är då allt avgjörs känns det lite som, när det antingen kommer bära eller brista. Måste vara stark den här gången.

Tänk att det är så lätt att lura sig själv, när man är här läggs ett ludd över allt det dåliga och det ser inte så hopplöst ut längre. Men sen när jag kommer tillbaka till Mora igen så brister det och jag inser hur idiotiskt allt är. Det är lika bra att ta tag i det för sista gången.

Men jag grämer mig för det, hur det än blir förlorar jag nog något.

Kommer jag kunna jobba när det är över eller blir jag arbetslös igen? Går det åt skogen så måste jag bort, då måste jag ta tag i mitt liv och göra något åt det. Det är ju så lätt och bekvämt med det här jobbet..

Och jag vet att man inte ska ta ut något i förskott men det är lite svårt i det här fallet..

Jag svamlar och svamlar. En dag kanske jag berättar.