Usch vad jag har blivit dålig på det här.. jag kommer mig liksom inte för. Jag kanske kan skylla på att vi fortfarande inte har något internet (!!) men det vore nog inte rättvist.

I ärlighetens namn har det inte varit nå bra på ett tag och lusten till att skriva här har då inte funnits. Vem vill i ärlighetens namn läsa om en massa tråkigheter?

Det har vart svårt att känna sig positiv till någonting när allt verkar jobba emot en och det enda som sker är en massa skit. Bilen är skit och det verkar ska vara något krångel med den mest hela tiden.

Ekonomin hade kunnat vara bättre och en stor del av stressen jag känner och har känt den senaste månaden beror mycket på att jag blivit van med att ha en liten "säkerhetspeng" och nu inte har någonting alls i princip sen vi köpte huset. Jag försöker intala mig själv att det kommer lugna ner sig lite på utgiftsfronten då det de senaste två månaderna vart kostnader som inte kommer komma igen men det har vart svårt. Jag behöver bli överbevisad med att jag kommer klara det innan jag vågar tro på det och kan slappna av. Och det är svårt att försöka se ljust på livet när allting ska vara så svart som det varit. Jag kan inte ens försöka just nu.

Sedär, nu blev det ett sånt där tråkighetsinlägg iaf. Ugh.

Igår började dagen tidigt och när klockan slog 10 så körde jag in och parkerade på en gård i Sörboda för lite äventyr i skogen.

Kl 11 stod hästen selad och förspänd framför släden, hunden var nerpackad i sin "åkpåse", matsäcken säkrad och sittplatserna noggrannt klädda med filtar och fårskinn. Vi hoppade i och så for vi iväg!

Alltså lycka! Det finns inte mycket som slår den kompakta tystanden djupt inne i skogen eller ljudet av medarna som glider genom snön och den gamla träsläden som knirkar och gnäller i gupp och svängar.

Jag gissar att vi tuffade på rätt duktigt i 2 timmar innan vi hade tagit oss högt upp i skogen till en vändplats som badade i solsken och där gjorde vi ett stopp för att låta hästen vila och mumsa på lite hö medan vi fikade smörgåsar och drack varm choklad och hunden släpptes lös och drog några tokvarv i snön. 

Fina, starka Tora.

Det gick ganska trögt medan de fortfarande var några minusgrader men när det var dags att vända tillbaka gick det mycket smidigare och jag tror att graderna hade klättrat ner i -2 vilket gjorde att släden gled mycket enklare på snön och Tora behövde inte ta i lika mycket längre. Och eftersom att det var meningen att det skulle vara jobbigt för henne fick hon svettas lite mer när vi väl kom tillbaka till Sörboda igen då S styrde upp bakom huset och upp för en jättebrant backe som kändes som om det aldrig tog slut. Det är lätt att känna sig ödmjuk inför styrkan hos dessa fantastiska djur och Tora var inget undantag. Så duktig!

Väl uppe på toppen vände vi och åkte neråt igen där vi fick se två älgar inne bland träden.

Det var så roligt att få vara med och jag hoppas definitivt på fler gånger! Dessutom hade vi en himla tur med vädret och hade solsken under hela färden.

Var hemma till 14.45 och då var det bara att hoppa in i duschen och kasta i sig något att äta innan det var dags att göra några timmar nere på arbetet. Somnade riktigt gott kan jag ju säga. 

Middagsgäster uppe vid krubban där vi häller pellets.

Chibi.

Tess.

Frigga.

Kaninor på språng!

Ojoj, vart ska jag börja?

Det är vid tillfällen som detta jag önskar att jag skrev "dagbok" med papper och penna så att jag hade kunnat gå tillbaka till det och "kopiera" över allt hit.. Det är så mycket som försvinner när en inte skriver ner det direkt, alla intryck och känslor.

Men jaja.. Den 15 Januari blev allting klart och vi hade äntligen köpt vårt hus!

Vi flyttade hela den helgen i mellan -26 och -30 grader. Det var rätt friskt kan vi väl säga.. Så länge en inte hamnade inomhus alltför länge så gick det bra! Vi sov första natten här på första flyttdagen och jag måste medge att det är en sådan skön känsla i det här huset. Det är ett sånt påtagligt lugn vilket i sin tur gör mig lugn. Det är först nu jag verkligen förstår hur pass inte-lugn jag varit i våra tidigare boenden. Att alltid ha någon vägg i vägg eller i samma trappuppgång. Eller bara det att ha en massa andra grannar runt sig. Här har vi förvisso grannar men inte alls på samma sätt som tidigare, här finns det distans till det mesta och flesta. Vi har en kulle och skog alldeles bakom huset, som en skyddande vägg och framför sträcker sig vår (iiiih!!) gård ut en bra bit och slutar alldeles innan vägen. Det var inte meningen att jag skulle bo i annat än hus.!

Vi hade en massa hjälp av både kusin och syskon samt svärmor så det hela gick i ett enda huj. Mitt under bilfärd hit till Östanvik knäppte det till i min bilruta och så hade ett litet stenskott blivit en 30 cm lång spricka. Jag gick ur bilen här hemma på gården och när jag hoppade in igen för att åka en till vända för att hämta mer grejer så hade sprickan fortsatt mot passagerarsidan och spruckit ända bort till kanten. Så jag hade inte bara lagt ut X-antal tusenlappar på att sätta in en motorvärmare några dagar tidigare, nu ska bilen kosta mig ännu mer.. en aningen less på bilen.

På kvällen drack vi champagne och åt choklad.

Under den första veckan har vi möblerat och packat upp varvat med jobb och när vi precis hade bott här en vecka ringer B ner till mig på jobbet och säger att vi inte har något vatten.!

Det hade börjat med att pumpen bara stod och gick och gick utan att varva ner och stänga av sig. Sen hade det kommit brunt vatten ur kranarna tills det inte kom något alls längre..

Fick tag i en granne vi delar brunn med och när jag kom hem från jobbet strax efter 19.30 dök han upp och kröp ner i brunnen för att kolla läget. (på en fredagkväll, alltså gullgubbe!)

Den första misstanken var att slangen hade släppt från vår "kran" och eftersom att det var så mörkt och ficklampan lyste så väldigt mot vattenytan kunde han inte se någon slang på botten så vi sköt på det till morgondagen istället.

Han dök upp igen, ner i brunnen och såg nu att det gick 4 slangar från brunnen och ut. Hmm..

Då föreslog han att det kanske gått hål på ledningen under marken och att det var därför det kommit brunt vatten med lera/sand i och där sjönk mitt mod. Jag började fundera på om vi gjort ett misstag som köpt det här huset. Varför ska allting som kostar pengar gå åt skogen samtidigt? Nu var det inte bara bilen utan en vattenledning till huset också. Råkade vi vara lite för glada över att vi köpt hus och så ska vi straffas för det på något sätt?

Han var ner till pumpen och kikade på den, fyllde den med vatten men den vägrade och vattnet åkte baklänges istället för att åka dit det skulle.

Så idag har han varit här igen och gjort en provisorisk lösning så att vi ska kunna ha vatten. Ute på gräsmattan ligger en ny slang, isolerad och med värmeslinga för att inte frysa ifall att det skulle knäppa till och bli svinkallt igen. Till våren får vi anlita någon att gräva upp gräsmattan så att slangen kan läggas ner och monteras riktigt. Jag har vart så nere och ledsen de senaste dagarna. Har bara velat rulla ihop mig till en boll och gråta. Nog för att ledningen var gammal, men vad fan! Vi hann bo här precis 1 vecka innan något gick åt skogen. B har pratat med både mäklare och försäkringsbolag och ingen hjälper. Jag bara ser hur pengar som inte finns rasslar iväg och vill kräkas. Varför står vi och betalar dyra pengar på en hemförsäkring om vi inte ens får någon hjälp när det väl behövs?

Så känner jag när det väl är som mörkast men samtidigt är jag glad. Glad över huset. Att få bo här. Glad över att vi har så bra grannar som vill hjälpa till. Det är guld.

Nu väntar vi bara på att det ska dyka upp lite möbler som vi beställde innan jul så att det inte ska se så jäkla tomt ut! Vi sitter för tillfället vid utemöblerna och äter middag så att eh..

Jag vill få ordning, det känns som om vi kommer bo i kartonger tills möblerna kommer eftersom att det inte är någont idé att plocka upp mycket av sakerna innan vi har någonstans att göra av dem.

Sen har vi en uppsättning möbler i Vinäs också som är insöade i en lada. Det går bra nu.

Jag bara väntar på att nästa grej ska hända.. att pannan ska gå sönder, att spisen ska ge upp eller något annat jäkelskap. Usch.

Men jag är glad. Jag är glad.

Har fortfarande inget internet så ni får hålla till godo med lite bilder!

Snutti bang bang.

Snutti.

Kurridutti

Som kanske synes så har vi forfarande inget bredband, därav ingen uppdatering på en sådär 100 år..

Det är inte många dagar kvar nu och på fredag smäller det.

Jag vet inte vad jag ska känna, det känns skönt att det blir ett slut på det här flackandet vi har haft för oss de senaste månaderna. Å andra sidan kan jag inte riktigt lita på att det ska bli bra, att det ens ska bli av om jag ser tillbaka på våra tidigare erfarenheter kring hus och husköp.

Men jag hoppas att det ska flyta på utan gupp och hinder och att jag äntligen kan få slå ner lite rötter på ett ställe där jag tänker stanna länge och som jag (vi) kan få känna att det här är VÅRT. (eller bankens om vi ska vara helt ärliga :P) Att här kan vi få göra precis vad vi vill, vi behöver inte kolla med någon annan ifall vi vill ändra på något. Det är bara att göra det!

Så vad har då hänt sen sist? Jag, B och två av mina syskon har firat jul här i Arvet, jag och J åkte en sväng till farfar och pappa för att önska dem en god jul och där blev vi bjudna på lite fika. På nyår var jag och B hemma hos mamma och åt god mat, efterrätt och spelade bingolotto. Tyvärr inga miljoner den gången heller..

Kattungarna växer och blir större, äter som hästar och springer fram och tillbaka till ytterdörren för att bli utsläppta. Om en vecka blir de 1/2 år och det är dags att boka kastrering.

I morgon ska jag och B åka till Rättvik (om vädret tillåter) för att hämta en säng vi ska köpa av J som ska användas som gästsäng.

B ska ringa till Mekonomen och beställa tid för att min bil ska få en motorvärmare isatt.. Inge roligt att inte ha en sådan nu när det har vart så hiskeligt kallt den senaste tiden.

Jag är ute varje dag och skottar av gården här, 30 minuter senare har den snöat igen igen och det syns inte ett spår av mitt strävsamma arbete..

Vi packar ner de få saker vi hann få upp här och jag ser verkligen inte fram emot att behöva bubba och bära ut all skit ur lillstugan igen.. tänk om det bara kunde öppna sig ett svart hål som kunde suga upp skiten så att jag aldrig behöver se den igen, än mindre bära den.

Men det ska bli kul! Huset är så otroligt fint och det är bara att flytta in utan att behöva göra någonting. Ingenting behöver fixas nu på direkten.

Det ska bli så skönt.

Ni får hålla till godo med mobilbilder.

Jag blir så less och jag har fotat en massa men det måste vara något fel på sladden som går mellan kameran och datorn för datorn känner inte av kameran fast att jag har provat alla möjliga hål att stoppa sladden i.. Det bara vill inte..

Men de kommer förhoppningsvis upp när jag har hittat den riktiga sladden, någonstans bland alla kartonger i denna röra som kallas mitt liv.

Åh jösses. 

Det är så längesen jag skrev att jag inte ens har en aning om hur lång tid det faktiskt är.. 

Det har hänt så mycket sen sist att jag inte vet vart jag ska börja. Men vi har flyttat. Till huset vi tänkte att vi skulle köpa, en besiktning senare och de planerna sprack. Samma dag som vi flyttade in följde 2 kattungar med, två små randiga 16 veckors pojkar. 

Lyckligtvis får vi hyra huset tills att vi hittat något annat då vi inte längre har någon lägenhet.. 

Vi har inget bredband än så det blir ett väldigt kort inlägg nu.. Men jag tänkte bara ge ett livstecken. 😊

Haha! I skrivande stund har vi nyss kommit hem från Mora och B står vid spisen och slänger ihop en pastasås på skaldjur men jag tänker backa några dagar och börja med att berätta om Måndagen...

Måndag morgon, efter flera mornar med tidig uppstigning och tidig bussåkning har vi äntligen lite sovmorgon men kan jag sova? Nej. Idag är det uppskrivning i Falun och jag har gruvat mig så mycket inför denna dag. Stressnivån och nervositeten har nog aldrig varit så hög som inför denna ödets dag och eftersom att myrorna i benen inte vill ge med sig så far vi mot Falun tidigare än vad vi planerat.

Kommer dit och kör varv på varv genom stan (och jösses! hur lyckas någon köra bil där på alla små gator!?) i jakt på en parkeringsplats i närheten av Vägverkets lokal. Efter det hundrade varvet (minst) finns en lucka och B klämmer in bilen på den och jag går in. 

Där inne väntar en lång kö till fotomaskinen och jag får stå i den i nästan 30 minuter innan det är min tur. (det var ju en himla tur att vi åkte så tidigt som vi gjorde) Självklart ser en ju inte klok ut på dessa foton men jag tar bara om en gång innan jag känner mig någorlunda nöjd och så får jag anmäla mig i luckan och intyga om att jag inte har tagit körkort i något annat land. En stund senare öppnas provlokalen och vi blir tilldelade varsin dator och får sätta oss ner och göra oss redo. Sen startar det.. Jag känner nästan genast att det här kommer gå åt skogen och det känns som om jag har en isklump i magen under de 30 minuter det tar för mig att göra provet och när jag svarat på sista frågan och datorn vill veta om jag är färdig och vill ha provet rättat går jag snabbt igenom i huvudet om jag vill gå tillbaka för att ändra något men minns L´s råd att inte göra det för då blir svaret med största sannolikhet fel. Jag kommer inte klara det och jag kommer få lov att åka tillbaka hit för att göra om det. Kommer jag ge upp om jag inte klarar det och skita i att göra om det? Med lätt darrande hand trycker jag på "rätta" och en grön text kommer upp där det står GODKÄND. Det är som att hjärnan inte riktigt kan fatta det jag läser på skärmen och jag trycker på klar, tar min jacka och går fram till provvakten för att få mitt papper utskrivet. Under de korta metrarna mot henne går det runt i huvudet. Klarade jag det? Gjorde jag verkligen det? Fast att jag nyss fått det svart på vitt tvivlar jag på att jag faktiskt klarat det och när jag tar emot legitiomationen och pappret granskar jag det genast där det fortfarande står "godkänd". Jag kan liksom inte ta in det och det är inte förrän jag kommer ut till bilen med B igen som det sjunker in och jag förstår att nu är jag klar med den biten. Jag klarade det faktiskt!

Dagen därpå har jag två körlektioner som går utmärkt och körskoleläraren säger att om jag kör lika dant på onsdagen så kommer det inte vara några problem för mig att klara körprovet.

Så kom då onsdagen med uppkörningen och vi var uppe tidigt igen och tog bilen mot Mora på halvisiga vägar. Uppvärmningen började 8.30 och ungefär 20 minuter senare åker vi till badhuset där jag ska plocka upp uppköraren. Är såklart helt panikskitnödig inte bara över själva körningen men också för vem jag ska få köra med. Det är många uppkörare på plats och alla ser lika glada och trevliga ut. En liten stund senare kommer det fram en tjej och undrar om det är jag som är Pernilla och jag svarar att det är det. Hon presenterar sig och jag kommer såklart inte ihåg vad hon hette då jag var så nervös men vi sätter oss iaf i bilen och jag får med underskrift intyga att jag fortfarande inte tagit något körkort i ett annat land och sedan förklarar hon lite och berättar hur det kommer gå till.

Säkerhetskontrollen av bilen är en av de saker jag vart mest nervös inför (förutom skrivningen), mest för att jag skulle glömma bort något och kanske lyckas kugga mig redan där (vet dock inte om en kan det). Hon ber mig kolla alla torkarna + spolningen på dem samt bromsarna. Jag andas lättat ut för det är ju ingen konst! När jag tycker att jag är klar så åker vi. En del landsvägskörning, en del körning inne i smeten så att säga, backa runt ett hörn (hon valde såklart det svåraste hörnet i hela Mora men jag fixade det!) och parkera i en parkeringsruta.

Jag blev sååå himla glad att hon inte ville att jag skulle fickparkera. :P

Vi åkte tillbaka till badhuset där hon tog mig i hand och gratulerade mig till körkortet. JAG KLARADE DET!!

Det har inte riktigt landat i mig än, jag fattar inte att jag faktiskt har tagit körkort! Att jag klarade det! Det vill inte gå in. Det jag känner däremot är en sån himla lättnad till att det är över, att allt kan gå tillbaka till det normala nu..

Nu sitter jag här och väntar på att maten ska bli klar, att vi ska fika tårta och att ett blombud ska komma och lämna blommor till mig. ^_^ Vem det är ifrån har jag ingen aning..