Haha! I skrivande stund har vi nyss kommit hem från Mora och B står vid spisen och slänger ihop en pastasås på skaldjur men jag tänker backa några dagar och börja med att berätta om Måndagen...

Måndag morgon, efter flera mornar med tidig uppstigning och tidig bussåkning har vi äntligen lite sovmorgon men kan jag sova? Nej. Idag är det uppskrivning i Falun och jag har gruvat mig så mycket inför denna dag. Stressnivån och nervositeten har nog aldrig varit så hög som inför denna ödets dag och eftersom att myrorna i benen inte vill ge med sig så far vi mot Falun tidigare än vad vi planerat.

Kommer dit och kör varv på varv genom stan (och jösses! hur lyckas någon köra bil där på alla små gator!?) i jakt på en parkeringsplats i närheten av Vägverkets lokal. Efter det hundrade varvet (minst) finns en lucka och B klämmer in bilen på den och jag går in. 

Där inne väntar en lång kö till fotomaskinen och jag får stå i den i nästan 30 minuter innan det är min tur. (det var ju en himla tur att vi åkte så tidigt som vi gjorde) Självklart ser en ju inte klok ut på dessa foton men jag tar bara om en gång innan jag känner mig någorlunda nöjd och så får jag anmäla mig i luckan och intyga om att jag inte har tagit körkort i något annat land. En stund senare öppnas provlokalen och vi blir tilldelade varsin dator och får sätta oss ner och göra oss redo. Sen startar det.. Jag känner nästan genast att det här kommer gå åt skogen och det känns som om jag har en isklump i magen under de 30 minuter det tar för mig att göra provet och när jag svarat på sista frågan och datorn vill veta om jag är färdig och vill ha provet rättat går jag snabbt igenom i huvudet om jag vill gå tillbaka för att ändra något men minns L´s råd att inte göra det för då blir svaret med största sannolikhet fel. Jag kommer inte klara det och jag kommer få lov att åka tillbaka hit för att göra om det. Kommer jag ge upp om jag inte klarar det och skita i att göra om det? Med lätt darrande hand trycker jag på "rätta" och en grön text kommer upp där det står GODKÄND. Det är som att hjärnan inte riktigt kan fatta det jag läser på skärmen och jag trycker på klar, tar min jacka och går fram till provvakten för att få mitt papper utskrivet. Under de korta metrarna mot henne går det runt i huvudet. Klarade jag det? Gjorde jag verkligen det? Fast att jag nyss fått det svart på vitt tvivlar jag på att jag faktiskt klarat det och när jag tar emot legitiomationen och pappret granskar jag det genast där det fortfarande står "godkänd". Jag kan liksom inte ta in det och det är inte förrän jag kommer ut till bilen med B igen som det sjunker in och jag förstår att nu är jag klar med den biten. Jag klarade det faktiskt!

Dagen därpå har jag två körlektioner som går utmärkt och körskoleläraren säger att om jag kör lika dant på onsdagen så kommer det inte vara några problem för mig att klara körprovet.

Så kom då onsdagen med uppkörningen och vi var uppe tidigt igen och tog bilen mot Mora på halvisiga vägar. Uppvärmningen började 8.30 och ungefär 20 minuter senare åker vi till badhuset där jag ska plocka upp uppköraren. Är såklart helt panikskitnödig inte bara över själva körningen men också för vem jag ska få köra med. Det är många uppkörare på plats och alla ser lika glada och trevliga ut. En liten stund senare kommer det fram en tjej och undrar om det är jag som är Pernilla och jag svarar att det är det. Hon presenterar sig och jag kommer såklart inte ihåg vad hon hette då jag var så nervös men vi sätter oss iaf i bilen och jag får med underskrift intyga att jag fortfarande inte tagit något körkort i ett annat land och sedan förklarar hon lite och berättar hur det kommer gå till.

Säkerhetskontrollen av bilen är en av de saker jag vart mest nervös inför (förutom skrivningen), mest för att jag skulle glömma bort något och kanske lyckas kugga mig redan där (vet dock inte om en kan det). Hon ber mig kolla alla torkarna + spolningen på dem samt bromsarna. Jag andas lättat ut för det är ju ingen konst! När jag tycker att jag är klar så åker vi. En del landsvägskörning, en del körning inne i smeten så att säga, backa runt ett hörn (hon valde såklart det svåraste hörnet i hela Mora men jag fixade det!) och parkera i en parkeringsruta.

Jag blev sååå himla glad att hon inte ville att jag skulle fickparkera. :P

Vi åkte tillbaka till badhuset där hon tog mig i hand och gratulerade mig till körkortet. JAG KLARADE DET!!

Det har inte riktigt landat i mig än, jag fattar inte att jag faktiskt har tagit körkort! Att jag klarade det! Det vill inte gå in. Det jag känner däremot är en sån himla lättnad till att det är över, att allt kan gå tillbaka till det normala nu..

Nu sitter jag här och väntar på att maten ska bli klar, att vi ska fika tårta och att ett blombud ska komma och lämna blommor till mig. ^_^ Vem det är ifrån har jag ingen aning..