Ännu en arbetsdag har fått sin början.

Har alldeles nyss tagit blodsocker, svalt piller och intagit en liten frukost bestående av hårdbröd och makrill. Jag som inte är någon frukostmänniska får nog lov att se det som en bragd att jag ändå lyckas stoppa i mig något. Nu mer har jag ju inte något annat val.

B for nyss mot jobb och jag sitter mest här i väntan på att håret ska torka och att klockan ska hoppa ca en timme framåt så att jag kan bege mig ner mot bygden.

Det är lite spänning i luften denna morgon. När B landat i Mora ska han ringa ett samtal som förhoppningsvis ska förändra allting. Jag sitter och håller alla tummar och tår jag har, det skulle inte skada om jag hade några fler.

Men ändå är jag lite mer tillbakadragen i min iver den här gången med tanke på hur "bra" det fick förra gången.

Jag är mest rädd för att det ska finnas fler riktigt intresserade, precis som oss. 

Jag hoppas och hoppas att det inte ska göra det men jag känner mig tveksam. Kan klockan bara bli 9 tack så att det blir överstökat.!

Jag jobbar 5 av 6 dagar idag och är så glad över att det är en kortdag så jag slutar redan kl 15 och får resten av dagen ledigt.

Jag har jobbat så otroligt många långa timmar över påsken och det kanske låter som ett klagomål, men det är det definitivt inte! Storhelgsob gör Pernilla lycklig. Det är bara det att jag är så fruktansvärt trött nu.

Och mina två lediga dagar denna vecka kommer utnyttjas till fullt. Med säkerhet i liggande läge. ^_^ 

Tack för mig!

I morgon blir det en extremt lång dag för mig på jobbet. Det är en himla tur att det blir feting-ob annars vet jag inte om jag hade haft någon lust.

Spara till hus, spara till hus.

Ikväll flyger jag solo igen då min kära återigen är på nattjobb. Har ingen lust med det heller riktigt och han skulle mycket hellre fått vara hemma och hålla i mig inatt.

Men stark kvinna reder väl sig själv?

Igår morse började dagen med en sväng ner till Rättvik och VC där jag fått tid för att träffa en diabetessköterska.

Vi satt länge och bara pratade, hon kollade känsel och puls i fötterna (inga problem där). Hon ställde en massa frågor om mig och medicinen jag äter, hur det gick att sticka sig själv i fingrarna och kolla blodsocker. Hon gick igenom blodsockerapparaten jag tog med mig och kollade historiken på mina resultat och såg att det har börjat gå lite neråt trots att jag bara ätit medicin i 3 veckor.

Det blev lite snack om kost men inget om motion och det verkar som om jag gör "rätt" i hur jag äter just nu. Den här synen på kost öht är ju lite förlegad i svensk sjukvård och jag vet ju att om jag bara skulle äta ren LCHF så skulle mitt blodsocker gå ner och stabiliseras mycket mycket fortare än om jag äter som jag äter nu kombinerat med tabletterna. That´s a fact! Det är bara det att jag är så less på LCHF. Det funkar ja, men det blir så in i bomben tråkigt att bara äta en massa fett och inga kolhydrater alls. Jag fullkomligt älskar kolhydrater! Pasta, ris, potatis (visst den är långsam så den är bättre än andra kolhydrater) och ljust bröd bara för att ta några exempel är bland det bästa jag vet i matväg! Ett riktigt ljust och fluffigt franskabröd är ju det godaste som finns med en redig klick bregott och en skiva skinka. Jag tänkter truga på med hur jag äter nu ett tag till iaf, bara för att se så att blodsockret verkligen går neråt fast att jag äter som jag gör nu. Som jag tidigare skrivit har vi gått över till fullkornsspagetti och det funkar ju att äta som substitut för ljus, god pasta.

Och ändå blir jag lite otålig. Som det lät på diabetssköterskan så kan det ta upp till 8 månader innan mitt blodsocker har blivit tillräckligt lågt för att jag ens ska få genomgå en operation.. Det känns så surt att jag som redan väntat länge nog ska behöva vänta ännu längre.. Så bara med tanke på det så skulle jag kunna överväga att köra LCHF ändå, bara för att få det gjort.

Efter allt pratet kopplade hon på mig blodtrycksmätarmojängen och lämnade rummet med det medtagna kissröret och var nog borta i nästan 10 minuter. Blodtrycket mättes till 127/95 vilket betyder att undertrycket är lite för högt. Det ska tydligen ligga på 90 för att vara "normalt". Men jaja. Det var ju betydligt lägre nu än vad det har varit.

Resultatet på urinprovet visade att det inte längre fans något socker i urinen vilket betyder att tabletterna gör vad de ska och funkar.

Jag fick i uppgift att föra "dagbok" där jag ska mäta sockret 4 ggr utspritt över dagen för att få fram en kurva på hur sockret ligger till.
Fick också en tid för att komma tillbaka i Maj då de ska ta ett långtidssocker och se om det har minskat något. Det senaste långtidssockret som mättes på mig låg på 98. Det är nästan dubbelt så mycket som ett "normalt" värde som är 50. Så det finns ju en del att jobba med.. 

När vi kom hem från Rättvik la vi oss i sängen och sov någon timme då ingen av oss sovit något vidare bra under natten och när klockan sedan närmade sig 15.15 hoppade vi in i bilen och for på husvisning.

Blev rätt överraskade när vi upptäckte att det inte bara var vi som skulle kika på huset och blev genast en gnutta orolig över att det redan är flera som är intresserade. Kändes inte så bra faktiskt. Det är bara att hoppas att ingen av dem som var där är seriöst intresserade.. Det sista jag har lust med är budgivning.. Kan vi bara få köpa det där förbannade huset så att vi kommer härifrån nån gång?! Är det för mycket begärt?!

Annars väntar jag på en tid till Ögonmottagningen på Mora Lasarett där de ska fotografera ögonbottnen? Och kolla hur blodkärlsen i ögonen ser ut. Jag har ju den senaste tiden fått lite dimsyn till och från och det hänger ju ihop med blodsockret.. 

Idag är jag ledig och B ligger i sängen och snarkar efter nattjobb. Kikar på lite serier och ska väl ruska liv i honom snart.

So long!