Jag kan inte ens föreställa mig hur den gågna veckan skulle sett ut om jag inte hade haft B.

Fy fan vilken vecka det varit sen jag kom hem från doktorn. Som en urvriden disktrasa. Jag har haft pendlande feber, som lägst 37,1 (efter Ipren iofs) och ända upp i 39,8. Och fyfan vad rädd jag var då. 

När tempen stod på 39,8 grader var jag ensam under natten eftersom att B jobbade natt och i en liten liten sekund där när jag låg i sängen med nyintagen Ipren för att försöka sova slog hjärtat så snabbt och hårt att hela kroppen kändes som om den gungade med i slaget. I den sekunden höll jag på att tappa sansen helt och jobba mig upp i panik. Helt säker på att jag skulle dö under natten. Det var så otroligt nära att jag ringde till pappa då för att be honom skjutsa in mig till akuten. Men det gick bra, Iprenen kickade till slut in och jag kunde sova oroligt några timmar innan klockan blev 3 och jag vaknade blöt i svett, ända uppe i hårbottnen ner till fötterna. Både jag och sängen, kudden och filten var helt genomsura. Har aldrig varit med om något liknande förut, jag svettas såklart när det är varmt i normala fall men inte så att det rinner. Aldrig någonsin.

Och det har bara hänt efter att jag tagit Ipren för att få ner febern på kvällen när det är dags att sova.?

I fredags ringde Doktorn tillbaka med lite värden och sånt som inte såg särskilt bra ut och på honom lät det som om han ville sjukskriva mig där och då.

Jag ville dock avvakta lite tills jag hade pratat med chefen men eftersom att jag fortfarande känner mig som jag gör så ringer jag tillbaka till Levia i morgon och ber om sjukskrivning.

Känner mig betydligt bättre i njurarna än vad jag gjort tidigare så medicinen lär ju fungera. Det som oroar mig lite är att febern inte verkar ha någon direkt lust att ge med sig. Den är lägre på dagarna men fram mot kvällen envisas den med att krypa upp någon grad. Kanske beror på att kroppen blir trött vad vet jag. Men det är inte så roligt att gå runt och känna sig så jäkla slut hela tiden. Jag är trött precis hela tiden och mycket av skulden för det ligger på antibiotikan. 

Idag tex skulle jag hjälpa B att plocka lite i hemmet och fast att jag gjorde det i snigelfart blev jag efter bara en liten stund alldeles slut och skakis. På nåt vis känner jag mig väl skyldig för att jag inte kan hjälpa till med så mycket hemma så att allt hamnar på honom.. Egentligen är det ju inte mer än rätt då jag är den som gör absolut mest här annars men ändå.

Jag är så tacksam för honom. Han är den bästa som finns.