Jag håller på att utmana mig själv, en utmaning som förhoppningsvis ska pågå hela sommaren om jag orkar.

Jag har gjort slut med rakhyveln. Eller ja, det gjorde jag egentligen för ett par månader sedan men det är först nu jag skriver om det.

Efter att ha rakat benen mer eller mindre konstant i ca 15 år har jag nu abrupt slutat och låter det istället gro.

Och det första som slår mig är ångesten som fullständigt kväver mig.

För jag vet med mig att det inte är acceptabelt att som kvinna låta bli att raka kroppen.

Det lärde jag mig redan i 12-13 års åldern. Att vara kvinna är inte längre något en är naturligt, det är något en blir. Något en måste anstränga sig för att vara.

Hår på en kvinna är ju inte "kvinnligt", det spelar ingen roll att en kvinna är full av hårsäckar.

Ångest var det jag. Jag jobbar ju på ett ställe där jag kommer i kontakt med rätt mycket människor varje dag och jag går oftast i trekvarts-byxor som visar nedre delen av vaderna och ner till fotlederna. Exponerad hud där, om man tittar riktigt noga kan upptäcka min orakade skam.

I början var jag nästan konstant rädd att någon skulle se och att om de såg skulle kommentera och ifrågasätta. Men sanningen är den att det inte är speciellt många som tänker på att kolla in benen på sina medmänniskor. Och om det är någon som skulle ha upptäckt mina håriga ben så är det ingen som har sagt något.

Men faktum kvarstår att ett par orakade ben innebär så mycket ångest och skam för den som har dem att det ibland kan vara svårt att förstå för andra.

Jag försökte förklara för B hur jag känner inför mina egna håriga ben och att andra potentiellt kan se dem/kommentera dem och den djupa ångest detta medför men han förstår inte. "Men om det är så jobbigt varför rakar du dem inte bara då?"

Men det är den enkla vägen och den är jag inte längre intresserad av. Jag vill inte styras av andras åsikter om vad en kvinnlig kropp är. Jag vill bestämma det själv. På mina egna villkor. Snippan växer tex inte ihop bara för att jag har hår på benen, jag blir inte mindre kvinnlig för det.

Och om vi ska vara riktigt ärliga här nu, för vems skull rakar du dig? Sug på den frågan ett tag. Min gissning är att väldigt många tillslut kommer komma fram till att det inte var för sin egen skull de började. Jag gjorde det iaf inte och det är det som fått mig att sluta raka mig både här och där, för JAG mår inte dåligt av mitt eget hår, jag störs inte av det, jag märker det faktiskt knappt.

(Varför började du raka dig? Och varför gör du det fortfarande? ) Och visst kan jag hålla med om att ett par nyrakade ben kan vara väldigt mysiga, helst i en renbäddad säng men there´s a bigger picture.

Jag slutade/slutar också raka mig för att kunna vara ett exempel för yngre tjejer, för att visa att det är okej att ha hår och att det inte är något att skämmas över. (även om jag kämpar lite med den biten själv just nu i fråga om benen)

Armhålorna har jag tex inte rakat på typ 2 år och jag trivs alldeles ypperligt med min mjuka lilla tuss under armen.

Jag önskar att det hade funnits en vuxen där i början av tonåren som hade kunnat berätta för mig att jag inte behövde raka mig. Att det var okej att vara naturlig och peppat mig till att våga gå min egen väg för det är så lätt att som ung bara följa strömmen utan att ifrågasätta sina egna handlingar. Tänk om jag aldrig hade börjat raka benen. Då hade de inte sett ut som de gör nu när jag låter håret växa ut. Och jag antar att det är det som gör att man gärna fortsätter att raka benen också eftersom att håret blir mörkare och grövre ju mer man rakar. En ond cirkel skulle man kanske kunna säga.

Gör dig själv tjänsten och fundera länge och hårt på varför du rakar dig, varför du började och varför du fortsätter. (och självklart är det okej att raka sig, det är ju upp till var och en. Min tanke var bara att få dig att analysera dina egna handlingar och tankar kring rakning)

Löv!   

Igår var vi (tror att jag nämnde det igår), jag, pappa och Fia på fritidsavslutning i Vinäs (av alla ställen) och tryckte i oss god mat och rabarberpaj.

Därefter blåste vi upp till noret där första anhalten blev Granngården och jag kände mig generös och köpte lite nya grejer till grisarna.   

Det blev ett nytt fint hus med möjlighet att klättra upp på taket, en gräsboll som sysselsättning och en mjuk liten borste.

Den rosa, söta igloon införskaffades på ÖB och tanken bakom den är en mysig liten plats för små grisar att vila under vistelse på golvet. ^^

Den är så söt att jag gärna skulle klämma mig in i den själv. ^___^  Om det gick alltså.

Igårkväll intogs kvällsmaten tillsammans med mig i sängen och jag passade på att prova nya borsten som verkade uppskattas mycket.

Idag har jag jobbat mellan 9-16, inte så lång tid kanske men jag är redigt trött och det ska bli skönt med sovmorgon och tid att bara finnas ett tag tills det är dags att jobba i morgon igen vid 15-tiden.

Under arbetspasset idag hade jag ärende ute i kallförrådet och upptäckte en vit, dammig bokhylla i mörkret.

Någon timme senare hör jag att någon är ute på baksidan och går såklart ut för att se om det är någon som vill något men det visar sig vara chefen som är där för att hämta skräp.

Frågar honom om hyllan tillhör honom och om han skulle vara intresserad av att sälja den till mig eftersom att den står i förrådet och helt sonika har jag fått en bokhylla att bygga om till låda för grisarna!

Jag som har varit på jakt efter en bokhylla att bygga om ett längre tag nu är överlycklig! Nu ska jag bara få hem den, köpa vaxduk och sedan är det bara att inreda! Can´t wait!   

Vet att grisarna kommer bli lika glada som mig när de väl får flytta in! Mer plats för skoj!

I lördags var lillebror J här innan konsert nere på Bageriet (Bostadsätihjälsig som spelade).

Händer ju inte särskilt ofta att han kommer och hälsar på så det är mycket uppskattat.

Dagen därpå (söndag) kom kusin L på besök tillsammans med killen och jag hjälpte henne att färga håret inför studenten.

Snart flyttar hon in dessutom! Kuuuul! ^^