Sen kusin Linda var här och vi planerade att bygga rasthage till kaninerna så att de slipper selar och kan studsa runt och skutta precis som de vill på gräset har jag blivit omåttligt sugen på att skaffa en egen kanin. Ibland känns det som något genomförbart och jag vet att jag skulle vara bra på det då jag hittils tyckt att det är så enkelt, lite som att ha en katt på många plan. Men sen kommer de andra känslorna om att det kanske inte alls är en sådan bra idé.. tänkt om jag tröttnar.. tänkt om.. tänkt om.. ja det finns som ni vet en massa tänk om och jag tror att jag är lite rädd för att skaffa pälsdjur öht. Det är alltid något som tar emot och nog för att sådana känslor kan vara bra då man inte ska göra något sådant lättvindigt men samtidigt så hindrar de känslorna mig från att göra något som jag verkligen vill.

Jag är ganska duktig på att måla upp olika scenarion och sedan avstår jag i slutändan för att jag bara ser problem.

Kanin känns f.ö inte som något som en (snart) 27 åring skaffar heller.. :P har nog kanske lite fördommar om att det är ett djur för små barn eller iaf ett djur som små barn skaffar. (fast att jag vet att det inte alls är så eg)

Tror att en av anledningarna till "motviljan" från min sida kommer hemifrån, när jag bodde hemma. Jag ville ju ha alla djur som fans när jag var liten men det blev alltid ett rungande NEJ. Mamma såg nog mest problem med husdjur om man bortser från fåglar och det har nog kladdat av sig på mig..
När jag väl lyckats flytta till drömhuset kommer det ju bli en massa djur så det kanske är grejen att jag bor i lägenhet som stoppar mig också..

What to do?